Hoppa till innehållet

Med hjärtat i Norrbotten 

Mats Pontén är en av Norrbottensteaterns mest namnkunniga skådespelare med ett stort antal roller bakom (och framför?) sig. Han är också en musikalisk allätare med allt från Miles Davis till Bruno Mars och Katy Perry på spellistan och en trave böcker på nattduksbordet.

– Senast läste jag Hans Roslings Factfulness och den var verkligen fantastisk. Otroligt bra och viktig bok, säger Mats Pontén när vi möts uppe i chefskontoret ”Kupan” för att prata lite om hans nya roll som tf Teaterchef.

– Även jag och Rasmus Lindberg är tillförordnade så kommer vi att arbeta utifrån ett långsiktigt perspektiv, för oss handlar det mycket om att skapa kontinuitet oavsett om ingången är en tillfällig lösning.

Mats Pontén är långt ifrån okänd, varken i teaterhuset eller i länet där han mött publik sedan tidigt 80-tal. Första föreställningen vid Norrbottensteatern var 1982, Seskaröspelet, och därefter följde Solsönernas sägen, en iscensättning av den samiska skapelseberättelsen. Den senare turnerade i ett helt år och hann besöka stora delar av länet.

– Rasmus, som är min stöttepelare när det gäller konstnärliga frågor, har sagt det så bra ” En teater med ett publikt tilltal där alla ska känna sig välkomna”. För att genomföra detta behövs en varierad repertoar för vuxna, barn och ungdomar som vi vill turnera med och det ska uppnås med kompetenta regissörer, koreografer och dramatiker. Grunden har vi redan med en mycket kompetent personal som är engagerade i att uppnå dessa mål.

Jag tror att många tänker att de känner dig, men vad vet vi inte om Mats Pontén?

– Hmm… jag har bra kondis, säger Mats och skrattar, nämen jag tycker väldigt mycket om att röra på mig och även om jag inte tycker om att jogga så ska jag ge mig på Scaniamilen, tillsammans med några kollegor. Sen tycker jag också väldigt mycket om att titta på Luleå basket, härligt lag med en varm publik

Mats återkommer till kontakten med publiken och närheten till densamma under vårt samtal. Vikten av att ta del av vad som diskuteras vid såväl middagsbord som i politiken och hur detta kan iscensättas för att skapa aktuell och intressant teater.

– Det finns en tydlig spets här och det är musikteater. Vi har både skickliga musiker och vokalartister i vår fasta ensemble. Jag vet också att teatern utvecklas av jämställdhet. Med fler perspektiv blir vi också intressanta för en bred publik och vi ska vara en scen som är nära salongen.

2018-05-04

Text: Anna Thurfjell 
Foto: Marcus Hagman 

 

Elisabeth Lax, teaterchef

 

4 april 2018

Betraktelser från mitt kontorsfönster med utsikt över isen

Det är något märkligt med Norrbotten. Långsamt förför den mig. Mitt motstånd mot kyla och dess ensamhet lyckas den bit för bit att montera ner. När jag tog jobbet så lät allt bra, förutom att det låg i Norrbotten. Så långt bort att det var ogripbart. Nu ett halvår senare förvånas jag över den ro som väller över mig när jag landar på Luleå Airport och tar buss nummer fyra in till stan.
    
Jag trivs i städer med cirka 100 000 invånare. Jag kommer från Helsingborg. När jag växte upp var det Sveriges tionde stad i storlek. Cirka 100 000 bodde där då. Nu bor jag varannan vecka i Stockholm och varannan i Luleå. Stockholm jättestort och Luleå jättelitet. Och då är ändå Luleå stort om man jämför med andra städer i Norrbotten. Och Stockholm är en bonnhåla i jämförelse med metropoler ute i världen.

Jag åkte taxi i Kiruna härförleden. Chauffören pekade på hus som skulle rivas, hus som skulle flyttas och på det nya kommunhuset som just hade byggts.  Han verkade arg. Det som var hans identitet, hans liv, hans gator, det var liksom ingen som tog det på allvar. Var skulle han köra när gatorna inte fanns längre? Kan man gå på sin barndoms gata när infrastrukturen bygger nytt. Bygger över. Finns gatorna kvar där under? Vad betyder minnena?

Jag gick på mina barndomsgator i Helsingborg i somras. Det var natt. Och människorna brölade. Människor brölar mycket i Helsingborg på natten. När jag var ung så brölade jag också. Gatorna ligger kvar, men jag brölar inte längre. De som brölar är väldigt unga. Jag vill hem. Hem till vad?

I Skåne som är mitt ”hem” så stoltserar inte restaurangerna med ål och spettekaka. I Norrbotten så har varenda restaurang någon form av ren eller palt eller annat lokalt på menyn. Norrbotten är stolt. Norrbotten vill lokalpatriotism. Ändå finns det fler Sverigedemokrater i Skåne. Det röda Norrbotten som sjunger internationalen äter med stolthet sin palt. Många norrbottningar har för mig förklarat hur svårt det är att förstå det norrbottniska kynnet. Jag förstår inte vad de menar, folk är väl folk.

Jag läser Po Tidholm och mer och mer börjar jag intressera mig för frågor kring landsbygd. Hur kan det komma sig att folk bosätter sig i områden där termometern ibland visar på 30 minus. Det är ju rätt obegripligt när man tänker efter. Från början för urminnes tider sedan så var det förmodligen brottslingar som var tvungna att fly som bosatte sig i denna kyla. Nu när jag varit i Luleå ett halvår så tänker jag inte på kylan så mycket. Kan till och med tycka att det är skönt. Vad flyr jag ifrån? Människan är besynnerlig, jag är besynnerlig, man vänjs och det exotiska blir vardag. Och de som nu kallar sig norrbottningar kanske kommer från Syrien och äter humus. Vad blir då lokalpatriotism?
Ett vi förutsätter ett dom. Kvaliteten på vi:et är hur vi:et ser på de som är dom. Om ”vi” norrbottningar bjuder in alla att äta palt för att vi älskar palt så är vi:et gott. Men om ”vi” utesluter och startar krig mot palt-icke-ätarna... Vad är ”vi” då? När blir patriotism nationalism?

Hon som är mor till ett av mina barn (han som är ett år), hon som jag bor med när jag är i Stockholm, hennes föräldrar är judiska polacker, hon läser högt ur Hanna Kralls bok Hinna före Herren Gud för mig om kvällarna. Hon ska regissera någon slags uppläsning på judiska föreningen. Det handlar om upproret i Warszawas getto 1943. Det är sida upp och sida ner av mänsklighetens värsta sidor. Det svartaste man kan tänka. Helt omöjligt att för mig - ett medelklassbarn från Helsingborg - att ta in. Jag blev under en kort period i mellanstadiet mobbad för att jag var rödhårig. Jag orkar inte lyssna när hon läser.
  
Jag är glad att jag inte brölar längre. Jag är glad att jag är så pass civiliserad att jag inte slåss när jag inte får ligga. Utanför mitt fönster i Stockholm stänger polisen av gatan för att några tusen bajenfans ska få bröla. Jag funderar på internationalen, om det överhuvudtaget är möjligt för mänskligheten att leva civiliserat tillsammans? Kommer min son att bli mobbad för att han är rödhårig? Kommer han att bröla? Kommer han få ligga? Kommer han att äta palt, polsk karp, spettekaka eller humus? Kommer han att gasas ihjäl för att han är jude? Var kommer hans barndoms gator att vara?

För övrigt så gillar jag inte palt. Hoppas det är okej.

Alexander Öberg
Teaterchef

 

Januari 2018

Teaterchefen om vårens premiärer på Norrbottensteatern

Hej,

Jag heter Alexander och är 49 år. Jag är från Skåne och är ny chef på Norrbottensteatern. Innan jag kom hit så har jag jobbat jättemycket som frilansande teaterregissör på massor av teatrar i nästan hela landet. Jag har bla jobbat i Malmö, Göteborg, Örebro, Stockholm, Gävle, Uppsala och Helsingborg. Jag tycker mycket om musik. På senare tid har jag också jobbat som kompositör och tillsammans med min kompanjon Erik Norberg skrivit 5 musikaler. Jag älskar de stora berättelserna. Stora episka sagor som sträcker sig över sekel. Jag har nästan aldrig varit norr om Gävle. Jag tycker det är kallt här uppe. Nu ska jag vara här i flera år. Min pappa var kommunist. Vi bråkade mycket. Han lärde mig att vara rättvis. Att det är viktigt att även de som inte har förmågan att roffa åt sig också ska få äta sig mätta. Nu är min pappa död. Jag hann inte bråka klart med honom. Tänker att jag ska ringa honom ibland. Men det går ju inte. Jag kommer fortfarande ihåg hans telefonnummer fast det var 17 år sen han dog. 042125615.  Av vad jag förstår, så har Norrbotten en historia av att vara den rödaste i landet. Kanske inte längre. Men innan. På 1900-talet. Jag kommer att under min tid i norr försöka undersöka det röda Norrlandet.  Fördjupa mig i Norrbottens stora berättelser. Liksom Colin Nutley i sina filmer undersöker Sverige ur en främlings perspektiv vill jag som en sörlänning undersöka Norrlandet. Det röda Norrlandet. Kanske är det ett sett att fortsätta bråka med farsan. Jag saknar honom.

Jag tänker inte ta åt mig äran för repertoaren våren 2018 för den har Elisabeth Lax, den förre chefen på teatern, komponerat. Men jag är övertygad att det blir mycket bra. På Ung Scen Norr regisserar vår prisbelönade husregissör Rasmus Lindberg Ann-Helén Laestadius ungdomsroman Tio över ett.  En pjäs för högstadiet om en stad som håller på att rasa ner i ett slukhål. Vi har lyckats få Maxida Märak att skriva musiken och jag ser mycket fram emot denna premiär.  Luleåsonen Staffan Götehes pjäs La Strada del Amore om det kringresande teatersällskapet kan numera betraktas som klassiker. Det var länge sedan Norrbottensteatern satte upp en pjäs av Göthe. Det kan tyckas vara konstigt, men 17 mars är det premiär och sen bär det ut på turné i hela länet. Det är en mycket rolig pjäs. Jag skrattar högt när jag läser den, dessutom har den på något märkligt sätt fått ny aktualitet i och med ”Metoo-revolutionen”. Se den, skratta, gråt och ha nått att diskutera om i vinterkylan. På stol nummer 17 i Svenska akademin sitter Sara Stridsberg. Hon har skrivit pjäsen ”Dissekering av ett snöfall” – en fri fantasi om Drottning Kristinas sista år vid makten. 7 april är det premiär. Anna Azcárate regisserar och som jag förstår, när hon pratar om uppsättningen, så kommer det bli en visuell upplevelse utan dess like. Historisk pampig poetisk härlig teater.   I juni så blir det en favorit i repris: Shakespeares En midsommarnattsdröm på Hägnan. Ni som missade förra årets utomhusteater får nu en ny chans. Storslaget och påkostat. 30 personer på scenen. Jag vill framförallt passa på att höja eleverna från Luleå teaterhögskola som är med och spelar amatörteatersällskapet i föreställningen. Tomas Isaksson, vår huskapellmästare har komponerat ett helt fantastiskt musikaliskt interude till studenterna, som dom framför helt underbart och galet.

Ta på er varma kläder och kom till Hägnan och häpna!

Alexander Öberg
Teaterchef

 

 

Oktober 2017

"Det är jättelätt att vara konstig och göra konstig konst"

 Ett halvt sekel efter att Norrbottensteatern slog upp dörrarna som Sveriges allra första läns­teater tar Alexander Öberg plats som den tionde teaterchefen i ordningen.

Han tillträder strax efter jubileumsfirandet men har sedan utnämningen rest norrut ibland från hemmet i Stockholm för att bekanta sig med sin blivande arbetsplats.

Hur känns det?

– Fantastiskt. Eller fantastiskt, ibland blir man ju sentimental förstås. Men klarar man inte av det ska man inte jobba med teater. Där samlas vi i ett rum, några åskådare och några berättare. Sen går vi därifrån och det enda man har med sig är minnen eller en upplevelse. Så det är nu det börjar, vi är här och nu.

– Det talas ju ibland om att teatern håller på att dö, men jag tror precis tvärtom. I takt med att allt digitaliseras blir behovet av det där gemensamma rummet ännu större, det är ett urbehov att få träffa andra människor och uppleva saker tillsammans.

Hur kommer det sig att du sökte dig till Norrbottensteatern?

– Norrbottensteatern är en väl fungerande teater som behöver en chef och jag kan nog det jobbet. Jag har visserligen aldrig varit vd, men däremot konstnärlig ledare på Backa teater i Göteborg under sex år.

Jag har många idéer om hur och vad vi ska göra, men just nu försöker jag vara i häret och nuet och inte låsa mig vid något. Försöker förstå vad det här är för slags teater, vad som saknas och vad jag kan tillföra. Vi har ju ett uppdrag som säger att här ska finnas lite av varje, en slags smörgåsbordsteater. Just nu funderar jag på om vi ska fortsätta och göra det så bra som möjligt eller om vi ska strunta i det och göra något helt annat bara för att ruska om.

När Norrbottensteatern startade var den ett led i de nya kulturpolitiska tankarna om en decentraliserad kultur som skulle nå alla. Vilken funktion tänker du dig att Norrbottensteatern fyller idag?

– Å ena sidan är ju teater alltid viktigt, att få mötas i ett rum och allt det där. Att få tillgång till den möjlig­heten, det är grundläggande. Å andra sidan kan ju en vuxen människa välja att bosätta sig i en avkrok dit kulturen aldrig når. Det är ett val man gör. Barnen däremot väljer aldrig, de får bara hänga med. Därför är barnteater jätteviktigt, att alla ska få en chans att hitta fram till teatern.

Men fyller inte en länsteater också en funktion när det gäller att hitta berättelser i sin närhet som kanske inte annars blir berättade?

– Jamen, det beror helt på hur berättelserna berättas. När teatern är som bäst pratar den i metaforer som blir lika begripliga oavsett var i världen vi befinner oss. Det är därför de klassiska dramerna fortfarande fungerar. Lokalt förankrat kan också vara jävligt trist och ett sätt att förminska sin betydelse. Man ska ju vara viktig i hela världen, berättelserna ska handla om oss här och nu, men samtidigt också om hela mänskligheten. Och då är man inte lokal längre.

Du använder uttrycket ”smörgåsbordsteater” som för mina tankar till något allmänt trevligt som ska passa alla. Men räcker det? Är inte teatern viktigare än så?

– Jo självklart. Men samtidigt kan man inte planera in de där stunderna när allt blir rätt. Visst, man kan ange bra förutsättningar för en skapande process, men på en teater kommer alltid perioder av betydelsefulla höjdpunkter att följas av perioder av mer, vad ska jag kalla det, bruksteater. Dessutom är det inte alltid det vi just idag tycker är angeläget eller viktigt som stannar kvar i minnet, kanske vet vi först om tio år vad som egentligen betydde något.

– Vi kan vara hur coola som helst, sätta upp tyska pjäser med ljussättning från fel håll – det är jättelätt att vara konstig och göra konstig konst. Men det är betydligt svårare att berätta en historia som berör. Därför är jag helt ointresserad av att vara cool eller att locka publik genom att vara häftig. Sen ska vi naturligtvis vara både coola och häftiga om berättelserna kräver det, men inte bara för att.

Hur tänker du kring publiken? Många talar om teaterns publik som åldrad.

– Det kommer alltid nya 55-åringar, kvinnor med stor livserfarenhet som varit med om grejer som jag bara kan fantisera om. Men självklart är det viktigt med barn- och ungdomsteater, att visa upp ett alternativ till allt det andra som pågår runt omkring oss, att det finns andra sätt att berätta på, att vara tillsammans på. Där har vi ju nu satsningen på Ung Scen Norr som vi hoppas ska bli permanent.

Vilken av dina roller är viktigast? Den som konstnärlig ledare eller den som vd?

– Båda är naturligtvis viktiga, även om jag behärskar rollen som konstnärlig ledare och regissör bättre. Jag hoppas kunna få regissera, men vet inte om jag kommer att hinna med det. Kärnverksamheten är ju teater och det vet jag mycket om. Min uppgift är att se till att vi sysslar med teater och inte en massa andra ovidkommande saker.

 

Texten är en förkortad version, läs hela intervjun i Norrbottensteaterns jubileumsbok "Stockholm är nog bra - men det är lite avsides" som finns till försäljning i teaterns biljettkassa.

 

 

 

 

30 december 2016

Tack för 2016 och ett Gott Nytt År 2017!

Har nu arbetat som teaterchef under nästan exakt ett års tid. Det har varit en synnerligen stimulerande tid med en del utmaningar men framför allt många glädjeämnen.

Det är glädjande att konstatera att vi, när året är slut kommer att ha haft en publik på c:a 10 000 besökare fler än 2015. Vi strävar vidare för att öka publikanatalet ytterligare, men det är samtidigt viktigt att både innehåll och kvalitet i det vi gör fortsätter utvecklas parallellt.

Det verkar också som att den digitala världen med sociala medier- förutom mun till mun-metoden-  får en allt större dignitet när det gäller besökare till teatern. En negativ recension av något som majoriteten i salongen anser vara succé, påverkar inte längre publiktillströmningen  på samma sätt som tidigare. Jag hyser respekt för våra recensenter och kulturjournalister och gläder mig åt den uppmärksamhet som kommer oss till del genom reportage och recensioner. Å andra sidan förväntar jag mig också motsvarande respekt för det kompetenta, professionella arbete som utförs av våra medarbetare när en recensent formulerar sina åsikter. Oavsett om kritiken är positiv eller negativ.

Det är också roligt att kunna presentera det faktum att vi inför 2017 slutit fyra nya treåriga samarbetsavtal med kommuner i Norrbotten som ger både barn-/skolföreställningar och offentliga föreställningar i olika omfattningar. Nu har vi alltså avtal med Överkalix, Kalix, Övertorneå, Pajala och Boden. Dessutom har vi under 2016 slutit ett fortsatt treårigt avtal med LKAB vilket innebär att barn och ungdomar i Gällivare och Kiruna från förskola till och med gymnasium får se teaterföreställningar flera gånger under denna period.

Vi fick en möjlighet, genom styrelsebeslut, att avsätta bokslutsöverskott från 2015 till framför allt extra turnéverksamhet under 2016. Dessa har vi tagit väl till vara och ökat vårt turnerande under året. Under 2017, vårt Jubileumsår, har vi planerat för en utveckling av turnéverksamheten. Inte minst gör våra samarbetsavtal med kommunerna detta möjligt.

Jag tycker också att det är väsentligt att förmedla den inställning som all vår personal har till turnéverksamhet: att det är något som alla vill och genomför med glädje. Vi vill vara hela Norrbottens teater och går in för det!

Jubileumsår, ja! Norrbottensteatern firar 50 år nästa år. Sveriges första länsteater bildades 1967! Utan överdrift kan sägas att de 50 åren varit en ”resa” som under långa perioder skapat smått legendariskt avtryck i svenskt teaterliv. Inte minst de första åren mitt i den intensiva samhällspolitiska utvecklingen. Men också senare. Detta ska vi återkomma till genom en jubileumsskrift lagom till själva årsdagen i september.

Vår repertoar nästa år bjuder på stora variationer med första premiär den 4 mars, Liv Strömqvist tänker på dig i Ada Bergers omtalade dramatisering i analytisk humor av maktstrukturer, klass och kön med ett feministiskt perspektiv. Mitt Livs Melodi med musiken som en avgörande ingrediens i norrbottningars berättelser om avgörande ögonblick har sin premiär den 11 mars. Vi gläder oss också åt att spela Sommarteater, William Shakespeares En Midsommarnattsdröm  på Hägnan med hela vår ensemble och i samarbete med Teaterhögskolan. Det är längesedan vi spelade sommarteater och det är något som vi alla ser fram emot. Höstens repertoar är klar och innehåller musikalen Cabaret med regi av Josette Bushelle Mingo, thrillerkomedin De 39 stegen och Mamma Mu. Förutom det ovannämnda bjuder vi på Gästspel, Soppteatrar och After Works.

Vi introducerar en ny hemsida den 5 januari som ska göra det lättare att hitta information och att boka biljetter och vi har ett nytt biljettsystem som kommer att fungera från den 20 januari. Nyheter som på sikt kommer att underlätta betydligt men som kan kräva lite tålamod i inledningsfasen från både personal och besökare.

Jag vill sluta med att rikta ett varmt tack till er alla för 2016 och ser fram emot ett återseende under det nya året 2017! Och ett varmt välkommen också till alla som besöker oss för första gången 2017!

Gott Nytt År!

Elisabeth Lax
Teaterchef

----------------------

21 november 2016

Thure Liljedahl 100 år!

Idag skulle Thure Liljedahl, en av de mest drivande krafterna bakom Norrbottensteaterns tillkomst, fyllt 100 år. Thure gick tyvärr bort redan på våren 1967 och hann aldrig uppleva starten den 6 september samma år. Personligen har jag inte haft förmånen att träffa Thure Liljedahl, så jag lånar därför några ord från Nils Malmgren, en dåvarande styrelseledamot, ur boken ”15 år i länet”:

”Det är inga överord påstå att utan hans kunnighet, entusiasm, uthållighet och personliga kontakter skulle vi inte haft en fast teater i Norrbotten idag. ” Nils Malmgren beskriver deras kamratskap under krigsåren och hur de samtalade om vad de skulle göra om de överlevde som fria människor: ”För Thure stod det klart att vi borde få en fast teater i Norrbotten.”

Thures kamp för att skapa en professionell teater gick via utredningar, möten, resor till Finland för att hämta kunskap om teaterns organisation och förutsättningar. Politikerna svängde från positivt inställda till negativt men genom ihärdigt lobbyistarbete och opinionsskapande insändare kunde till slut Thures dröm om en professionell teater i Norrbotten bli verklighet.

I mina öron låter det som att Thure Liljedahl besatt allt det som man som ivrig anhängare av den professionella scenkonsten fortfarande måste besitta – glöd, vilja och engagemang i kombination med praktiska kunskaper och en pragmatisk hållning till verkligheten. Idag sänder alla vi drygt femtio anställda scenkonstarbetare på Norrbottensteatern en tanke till Thure Liljedahl och säger – varmt tack för din stora insats! Sen åter till arbetet med att skapa och utveckla den professionella scenkonsten i Norrbotten.

Vi ses i höst!

Elisabeth Lax
Teaterchef